Inatt avgörs det amerikanska presidentvalet och omvärlden följer spektaklet med stort intresse. Personligen hoppas jag verkligen att Obama blir omvald, eftersom Romney enligt mig står för många konservativa och halvt stenåldersmässiga värderingar som inte hör hemma på 2000-talet. I Aftonbladets test fick jag resultatet 80/20 till Obamas fördel.
Vem det än blir har presidenten en gigantisk uppgift framför sig. Nationen som gör anspråk på att vara styrande i världen är inte vad den brukar vara, med bl.a. en gigantisk utlandsskuld som redan i dagsläget riskerar att brisera.
Det är främst på 3 punkter där USA utmärker sig och där problemen är som mest uppenbara. Arbetslösheten på drygt 8 % är i sig rätt hög, men inte alarmerande. Men som beskrivs i följande utmärkta artikel om läget i USA inför valet, ger den officiella arbetslöshetssiffran inte hela bilden av omfattningen på arbetslösheten i USA. Andra indikatorer som antalet sysselsatta av den vuxna befolkningen och andelen som regelbundet hämtar ut matkuponger av USA:s befolkning ger en bättre bild av sysselsättningsläget. Som bekant registreras inte personer utanför arbetsmarknaden, dvs. ej aktivt arbetssökande, i den officiella arbetslöshetsstatistiken (inte heller i Finland).
Ett annat stort problem som uppmärksammats en hel del i samband med att den golvade i efterdyningarna av finanskrisen är bostadsmarknaden. En marknad som inte visar några tecken på att återhämta sig. En förbättring på den punkten är heller inte att vänta innan man finner en lösning på de mest fundamentala av alla brister gällande USA:s ekonomiska politik, nämligen hur man får fart på ekonomin utan de konstgjorda ekonomiska stimulanser i form av lånefinansiering som i stort sett hållit ekonomin någorlunda över ytan de senaste åren.
Det finns de som kritiserat det faktum att presidentkandidaterna inte öppet klargjort sina planer gällande bostadsmarknaden i en situation där 15 miljoner människor sitter med lån som överstiger värdet på sina bostäder. Som jag ser det är dock de problem som finns på bostadsmarknaden inget som egentligen går att lösa på ett hållbart sätt genom federala åtgärder. Obamas stödprogram HAMP (Home Affordable Modification Program) som lanserades år 2009 för att hjälpa människor som hamnat i knipa att omfinansiera sina lån för att undvika utmätning var mer eller mindre bortkastat som åtgärd.
Vad finns det då att göra i en situation där 40 % av alla pengar som spenderas i USA är lånade och där USA:s skenande statsskuld i dagsläget torde ligga på ca. 102 % av BNP. Den som visste svaret på detta skulle troligtvis ha vunnit Nobelpriset i ekonomi redan. Ett anmärkningsvärt faktum är att USA:s statsskuld har ökat med 78 % sedan finanskrisens början.
Det mest uppenbara vore ju att USA borde spara sig ur krisen och helt enkelt anpassa sig efter realiteterna istället för att genom ekonomiska stimulanser genom upplåning och penningpressen försöka få igång ekonomin. Men paradoxalt nog finns det inte många varken i USA eller omvärlden som önskar detta eftersom alla får skrämselhicka genast när skuldtaket och ett hotande “fiskalt stup” kommer på fråga. Vad det i praktiken skulle innebära för USA och omvärlden om ett skuldtak kommer i bruk och USA därför måste börja spara sig ur krisen är omöjligt att säga, men det faktum att ingen ens vill spekulera i möjliga konsekvenser torde vara det yttersta beviset för hur kortsiktiga man är, inte bara i USA utan i hela världen.
Det är enklare att leva som om inget hänt och förskjuta problemen på kommande generationer. Inget får komma i vägen för den levnadsstandard som vi vant oss vid i västvärlden.
Några utmärkta bloggar att läsa om situationen i USA och presidentvalet:
