Att säga att jag skulle ha kontroll på allt vore att överdriva. De flesta av veckans dagar är fortsättningsvis så överfyllda med jobb att jag har svårt att hinna och orka med allt – detta trots att jag har betydligt mer energi än någonsin tidigare denna tid på året.
Trots det känns det ändå som jag kommit långt på vägen mot ett helt nytt och bättre liv här på Malta. Som jag nämnde i förra inlägget var boendet och jobbet två av de viktigaste sakerna att få fixade först. Med två jobb har dock det sociala lämnat åt sidan. Eftersom jag varit tvungen att fokusera på jobb minst 6 dagar i veckan, har det varit en medveten strategi att inte lägga energi åt att träffa nya människor utanför jobbtid.
Å andra sidan har jag riktigt härliga typer på jobbet och det har också gjort att behovet efter att vara social utanför jobbet kanske inte heller är lika stort som det annars skulle vara. En av de viktigaste orsakerna till att jag från första början sökte jobb var ju att komma in i en gemenskap och med facit i hand blev även detta långt över förväntan.
Nu har jag ändå kommit ett steg längre även gällande det sociala här på Malta. Då jag pratar om det sociala är det kanske främst en kvinna jag syftar på. Jag har väl aldrig riktigt varit typen som hänger med killgäng på fritiden, utan föredrar en partner som man kan komma riktigt nära och bygga upp en vardag med.
Några månader efter att mitt långa förhållande i Finland tog slut gick jag faktiskt med i dejtingappen Tinder. Det var dock enligt mig helt ointressant medan jag bodde i Finland och ofta gick det veckor mellan jag kollade in “utbudet” där.
Här på ön har det dock visat sig vara ett riktigt bra verktyg för att komma i kontakt med nya bekantskaper. De första månaderna orkade jag dock inte bry mig så mycket, av många olika orsaker. Men för några veckor sedan tog jag mig äntligen i kragen och har äntligen påbörjat dejtandet här. Det är fel att säga att detta är en process eftersom man naturligtvis hoppas att den första person man träffar skall vara den rätta.
Det gäller dock att vara så pass realistisk och förstå att det är många saker som skall stämma innan det verkligen blir ett förhållande. Och efter att det blir ett förhållande kvarstår ännu mycket som skall stämma för att det skall bli något långvarigt. Varför utsätter man sig ens för detta?
Sedan undrar jag varför aldrig kvinnor kan ta kontakten då intresse finns? Det verkar vara en outtalad regel att det alltid är mannen som både skall ta första kontakten och sedan också bjuda på dejt, även om intresset finns från andra sidan. Det förvånar mig i dagens jämställda samhälle.
Kanske man är traditionell. Men som jag ser det är det ingen skillnad vem som tar initiativet om man verkligen är intresserad. Det enda man kan förlora på det är ett nej… och det glömmer alla parter i följande sekund. Livet är för kort för att hålla på och fundera i dessa banor.
Det är lite så jag tänker i dagens läge gällande det mesta. Vem fan bryr sig om man gör bort sig? Självklart finns det inbyggd rädsla hos alla människor att få ett nej, men jag vägrar att låta detta begränsa vad jag önskar från livet.
Det var också så jag tänkte när jag bad ut den vackraste kvinnan jag sett här på ön på dejt. Hon var vänlig nog att svara ja, men med en viss rutin i bagaget har jag lärt mig att inte göra någon stor sak av det innan jag fått tillfälle att umgås en längre tid. Visst kan det ibland kännas lite synd att man blivit så cynisk gällande förhållanden, så att man inte bara kan känna ren glädje över att vara riktigt kär.
Det kan dock inte förnekas att det känns väldigt spännande med alla vackra och mörka kvinnor här på ön. Ja, utseendet är ju det som man får gå på i de flesta sammanhang när man skall träffa en ny person. Att påstå något annat är rent hyckleri. Speciellt på nya platser där man inte känner någon sedan tidigare.
Nåja, ni ser att även det sociala tar ett allt större tankeutrymme hos mig just nu. Det kan bero på att jag på allvar funderar på att bygga en framtid här. Jag trivs så bra här att jag planerar att skaffa en egen bostad till våren. Eftersom jag älskar havsboendet vid Sliema är ju det något som jag i första hand siktar på. Dyrt är det och det är också en av orsakerna till att jag jobbar så hårt just nu. Oavsett om man köper eller hyr här är priserna på ett havsboende i Sliema jämförbara med priserna i Helsingfors och Stockholm. Svindyrt med andra ord.
Vi får se hur det blir med den saken. Men en sak har jag i alla fall lärt mig i livet. Allt blir så mycket enklare om man vet vad man vill ha och vad man siktar på. Det behöver inte betyda att man når sina mål inom exakt utsatt tid, men oftast brukar det som man siktar på ha en tendens att söka sig till en förr eller senare.
Nu har jag äntligen fått skaffat ett gymkort här också. Här ingår även tillträde till spa-avdelningen, något som kan vara bra under de lite kallare vintermånaderna. Trots att veckan har varit rätt varm har man stundvis börjat märka av lite kallare väder här och temperaturen har faktiskt krupit under 20 grader även dagtid några dagar denna vecka. Tur att vintern trots allt inte är så lång här.
