Sammanfattning av löparåret

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on StumbleUponShare on LinkedInShare on Google+

Efter några dagar hemma på grund av feber är jag nu äntligen i skick att sammanfatta mina erfarenheter från årets löparsäsong. Jag avslutade alltså tävlingssäsongen efter Berlin Marathon i söndags. Även om jag inte nådde upp till de målsättningar jag hade tidsmässigt inför säsongen har det varit ett lärorikt år som på många sätt gjort mig till en bättre löpare. Bäst av allt är att jag efter året kan konstatera att jag fortfarande har kvar samma hunger för löpningen och den livsstil som denna medför.

PicsArt_1372511098149

När jag summerar säsongen kan jag konstatera att det tidsmässigt inte blev så stor förbättring som jag hoppats på. Målet inför säsongen var att underskrida 2.45 på maratonsträckan. Det blev en förbättring, men personbästat lämnade vid 2:53 som jag noterade vid Stockholm Marathon 1.6.

På det stora hela har säsongen karakteriserats av en vikande formkurva där jag aldrig riktigt kom in det flyt som jag upplevde under tidigare säsong, alltså under 2012. Som alltid när det handlar om formsvackor är det svårt att exakt säga vad det handlar om, speciellt när man som jag inte genomgått några kroppsliga undersökningar för att försöka reda ut orsakerna.

Något som jag är rätt så övertygad om att jag gjort fel under året är att jag bibehöll och t.o.m. ökade träningsmängden efter Stockholm Marathon. Jag hade ju en vår med ytterst sparsamt med löpning på grund av min skada, där jag egentligen först i april kunde börja springa på allvar. Jag var förvånad att jag kunde bli i så bra skick som jag ändå blev till Stockholm, men det skulle visa sig att jag under de följande månaderna inte kom tillbaks i samma form som jag var i det loppet.

Jag tror att stressen över den uteblivna träningen tidigare under året gjorde att jag satsade alltför mycket på mängden samtidigt som jag även körde mycket kvalitet under sommarmånaderna. Då jag heller inte hade några skadekänningar eller andra besvär tog jag det som ett tecken på att jag tränade rätt. Om jag dock skulle ha gått enligt den känsla jag hade på mina träningspass så borde jag ha insett att det gick trögare än vanligt. Men det är ju inte heller så enkelt att veta när man är mitt uppe i träningen eftersom det sällan brukar kännas riktigt lätt innan man börjar lätta på träningen ca. 3 veckor innan ett maratonlopp.

Nu är det ju inte hela världen att jag inte uppnådde mina målsättningar detta året. Jag känner ändå att jag utvecklats en hel del som löpare under året även om jag inte fick ut det tillräckligt mycket resultatmässigt. Om vi tar loppet i söndags som ett exempel så visade det att jag t.o.m. under en usel dag formmässigt springer på tider en bra bit under 3 timmar. Utan toalettbesök skulle jag nämligen med säkerhet ha kapat 5 minuter från sluttiden. Att veta att man även under de sämsta av dagar har kapacitet för dessa tider gör ju att man längtar efter att få ett lopp då allt stämmer och man är i bra form.

Orsaken till att jag känner mig så optimistisk inför framtiden är att jag känner att kroppen inte riktigt ännu tillgodogjort sig den ökning av träningsmängden som jag infört i år. Inte för den skull sagt att jag tränat klokt i år, men träningen som jag genomfört har heller inte varit bortkastad. Det känns som att om jag har tålamod så kommer det att lossna riktigt ordentligt redan till nästa år. Att få ett sista lopp som det i Berlin där jag var tvungen att kämpa från början till slut gav mig den mentala styrkan som gör att jag kommer att bli en modigare löpare som inte avbryter i första taget i de lopp som jag har framför mig.

I de fåtal maratonlopp som jag tidigare deltagit i har den känsla som jag haft de första 10 kilometerna varit vägvisande för hela resten av loppet. Om jag inte känt mig i helt perfekt skick har jag tagit det som ett tecken på att det inte är någon idé att fortsätta med loppet då jag ändå inte kommer att slå några personliga rekord. Även om söndagens lopp var mitt långsammaste hittills så visade det ändå att man inte behöver ha någon överdriven respekt för den så kallade väggen, även om maratonsträckan är lång. Det går att kämpa sig igenom hela sträckan på ren vilja utan att benen känns lätta det första partiet av loppet. Jag hoppas dock att jag snart igen får delta i ett lopp där formen är den rätta. Det är för dessa stunder man lever som löpare.

Det mest positiva som jag tar med mig av årets erfarenheter är ändå att jag fortsättningsvis har kvar samma hunger som för ett år tillbaka. Hur tungt träningen tidvis än kan vara, kan jag inte tänka mig ett liv utan löpning och den livsstil som denna medför. Detta blev speciellt påtagligt när man umgicks med alla löpare i Berlin, både bland mina resekamrater samt bland övriga löpare i maratonloppet. Det är en omgivning där jag känner mig hemma i. Att jag är gjord för att springa och röra på mig har även blivit rätt uppenbart nu när jag varit sjuk i några dagar.

PicsArt_1380723061209
Delar av vårt glada resesällskap dagen innan maratonloppet. Vi skulle just ut på en kvällslänk för att inspektera startområdet.

PicsArt_1380722801654
De hade haft maraton för inlineåkare på lördagen och höll på att packa ihop för dagen när vi anlände till området.

PicsArt_1380722625966
Oerhört vackert vid startområdet kvällen innan.

PicsArt_1380730245594
Middag kvällen innan loppet.

PicsArt_1380730815312
Det var mycket intressant att kolla på vyerna från loppet på Eurosport i efterhand.

PicsArt_1380730326555
Äkta Berlineröl på middagen efter loppet.

PicsArt_1380730434165
Resesällskapet var samlat för den sista middagen innan avfärd.

PicsArt_1380730526812
Det blev avfärd rätt sent på söndagskvällen. 23-tiden checkade vi in på hotellet i Stockholm. Jag kände mig rejält mörbultad vid denhär tiden på dygnet med sjuk hals och feber.

PicsArt_1380730716473
Jag var upp på frukost redan 4.30 på måndagen då vi hade avfärd från hotellet redan 5.30. Inte så märkligt kanske att jag blev ännu sjukare under de följande dagarna med tanke på att jag knappt sov något alls den natten.

2 Comments

  • Heidi skriver:

    Intressant att läsa om dina tankar, som vanligt 🙂 Och ett löpår med PB på marathon är ju aldrig fy skam. Den mängd som du sprungit i år kommer säkert att ligga som bra grund inför nästa års löpsäsong 🙂 Vi ses ute på vägarna!

    • Benny skriver:

      Tack så mycket! 🙂 Jag gick ju i alla fall framåt och inte bakåt under året, så det måste ju i alla fall ses som positivt. 🙂 Det känns som att det kommer att lossna riktigt ordentligt i nästa år istället!

      Grattis till ett bra lopp och PB i Berlin förresten! Jo, vi ses ute på vägarna! Tror faktiskt vi såg dig redan igår på kvällslänken… 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *