Om förhållanden och sånt

förhållanden

Den som varit riktigt observant och nyfiken har säkert kunnat läsa mellan raderna att jag numera är singel efter ett längre förhållande på drygt 8 år. Jag har egentligen aldrig känt ett behov av att berätta om detta – varken här, på sociala medier eller åt andra människor. Detta är vår privata sak… har jag tänkt i alla fall. I verkligheten brukar det dock sällan fungera så enkelt.

Människor har ofta ett inneboende behov av att diskutera andras liv och att göra saker betydligt mer komplicerade och dramatiska än vad de egentligen är.

För de som känt till det har jag mest använt mig av klyschor som ”vi ville olika saker i livet”. Visst finns det en del sanning i detta, men jag kan ofta känna att detta endast är ett bekvämt sätt att uttrycka sig för undvika att behöva beskriva det egentliga problemet. Det är ju sist och slutligen känslorna för den andra personen som är avgörande för hur mycket man är villig att anpassa sig och föra samman de olika intressen och livsstilar man har. Om man riktigt gärna vill få det att fungera, ser man också till så att det fungerar. Känslorna behöver också finnas från båda håll.

Med facit i hand fanns inte riktigt känslorna kvar för att orka kämpa de sista åren och det gjorde också att vissa meningsskiljaktigheter kom i fokus. Efter en längre tid tillsammans blir man också ofta bekväm och det kan kännas svårt att orka göra något åt sin situation. Vissa är också rädda för att vara ensamma och det påverkar också självklart beslutet.

Många bär också på en rädsla för att få sitt ego sårat. Vad skall andra säga om allt det här? Om man dock ser till att släppa all prestige och all stolthet och endast fokuserar på det egna välmåendet kommer man att må så mycket bättre.

Självklart är det sorgligt att lämna ett förhållande där man lärt känna en annan människa bäst av alla i hela världen. Det är ju till denna man ventilerat alla sina tankar genom åren och det finns ingen som känner en bättre.

I just detta fall var dock uppbrottet i mars väldigt odramatiskt och vi har varit nära vänner ända sedan dess.

För egen del innebar det att det kändes som att en tyngd föll från mina axlar och jag kunde nu fokusera på mina egna prioriteringar utan att behöva ta i beaktande andras liv i ekvationen. Här vilseleds man ofta att tro att det handlar om ansvarslöshet, att det handlar om att man vill ha ett ungkarlsliv utan ansvar och begränsningar. Det är helt fel.

I mina närmaste prioriteringar ingår så klart att fokusera på egna intressen och drömmar, men här handlar det inte om ansvarslöshet. Jag tycker helt enkelt att man först måste fokusera på sig själv och sitt eget välmående innan man tar in en ny människa i sitt liv. Allt detta kan dock ändra väldigt snabbt. Jag har levt tillräckligt länge för att veta hur snabbt ens prioriteringar kan ändra om kärleken hugger tag i en. Men det är något som jag försöker undvika att jaga. Det får komma när det kommer.

Många gör misstaget att de gör sig alltför känslomässigt beroende av andra och glömmer bort att fixa sig själv först. Att vara bekväm med sig själv och stark i sin egen ensamhet är bra egenskaper. Man har ju aldrig hela makten att bestämma över andras känslor gentemot en, men man har alltid makten att bestämma hur man reagerar på de utmaningar som livet kastar på en.

Summa summarum, här är allt bra och jag ser fram emot nya spännande utmaningar i livet. Ett gott tips bara. Försök att undvika att lägga er i andras liv med era åsikter. Ingen kan veta vad som egentligen försiggår i andras liv och det mesta handlar om gissningar. Det är något som jag alltid har haft som motto – har du ett tillräckligt intressant eget liv behöver du inte diskutera andras.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *