Nyckeln till regelbundenhet i träningen

När man läser min blogg och min presentation av min blogg kunde man kanske tro att jag hör till de typer som aldrig ifrågasätter vettigheten att träna. Inget kunde vara mer fel. Jag ifrågasätter rätt ofta de val jag gör i livet och framförallt är det då träningen som ofta står i skottgluggen. Precis som Haruki Murakami nämner i sin bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning finns det egentligen rätt få argument för att fortsätta springa som man gör, medan det finns mer än en större långtradare av argument emot det. Om man skulle sluta att springa på grund av att man har mycket att göra, skulle man knappast springa speciellt regelbundet mer under resten sitt liv.

Running feet

Det som jag upplever som det största hotet mot regelbundenhet i träningen för de flesta av oss är just det ovan nämnda, nämligen förnuftet. När man börjar träna och gör beslutet att få en sundare livsstil känns allt inspirerande, precis som allt nytt i ens liv. Man söker fram alla möjliga fakta om träningsformen och suger i sig all kunskap som finns tillgänglig.

Efter ett tag kommer man dock in i en tyngre period när saker och ting börjar kännas som vardag. Det är i detta skede som förnuftet kommer med i bilden och man börjar söka efter argument för och emot träningen. Om inte medvetet så åtminstone omedvetet. Ifall det inte finns en genuin glädje i träningen och i den livsstil som denna medför är det i detta skede då de flesta av oss etappvis kommer att börja fuska med träningen. Helt plötsligt märker man att träningen helt lämnat bort och att man är tillbaka i samma gamla levnadsmönster som man en gång lämnade.

Hur kommer man då ifrån detta ekorrhjul? För mig handlar det helt enkelt om prioriteringar och att veta vad som passar en som person. Jag har varit med tillräckligt länge för att veta att jag mår som bäst när jag får röra på mig på daglig basis. Om jag i alltför hög utsträckning börjar ifrågasätta träningen och ser denna som en tidsbov i förhållande till andra viktigare saker som borde skötas i mitt liv skulle det inte bli mycket träning för mig. För en någorlunda aktiv person finns det alltid saker som borde skötas eller som redan borde vara omskötta.

Därmed inte sagt att maratonträningen är något som kommer att finnas med speciellt länge i mitt liv, åtminstone inte i samma utsträckning som idag. Just nu är det bland det roligaste jag vet, men jag är övertygad om att jag inom några år kommer att finna nya mål med min träning. Just därför har jag också satt en tidsgräns på denna satsning. Jag tror helt enkelt inte att det är bra för kroppen att enbart köra maratonträning, eller någon annan idrottsform heller för den delen, alltför länge. Jag har svårt att se mig själv som en 50-årig maratonlöpare. Det känns helt otänkbart för mig även om det i dagsläget är bland det roligaste jag vet.

För att återgå till diskussionen om hur man får regelbundenhet i träningen och denna till att bli en livslång vän genom livet, tror jag att man måste komma ifrån föreställningen om att träningen alltid måste vara rolig. Det gäller helt enkelt att välja vissa tidpunkter på dygnet som man reserverar för träning oavsett hur stressad man känner sig. Alla har faktiskt tid med träning oavsett vad man försöker intala sig själv. Det handlar bara om att prioritera.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *