Novembertrötthet och löpglädje

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on StumbleUponShare on LinkedInShare on Google+

Just nu upplever jag något så speciellt som en enorm novembertrötthet och samtidigt en stor löpglädje.

Det är något speciellt med november månad. Precis när denna månad börjar är det alltid som att all kraft rinner ur en och allt helt plötsligt blir så mycket tyngre. Egentligen kunde jag sova dygnet runt just nu, till skillnad från resten av året då jag egentligen klarar mig på rätt lite sömn.

Naturligtvis har det att göra med de få ljustimmarna, men det är ändå rätt fascinerande hur orken kan påverkas så enormt mycket bara på grund av detta.

Egentligen borde man se till att komma sig utomlands några veckor i november. Problemet är dock att just denna månad i regel är en av de mest brådskande under hela året. Även om jag alltid tänkt på hur bra det vore att komma iväg under denna dystra årstid, så har det varje år sammanfallit med någon/några uppgifter som jag inte kunnat lämna. Egentligen borde man alltså boka resan länge på förhand för att inte lämna några andra alternativ än att bara bege sig iväg.

Nu har visserligen vädret varit lite bättre i några dagar och jag har verkligen sett till att ta vara på de få soltimmar som funnits tillhanda. Fördelen denna tid på året är dessutom att man inte behöver vara så strikt med träningsprogrammet, utan man kan kasta om dagarna rätt fritt om man så önskar. Idag blev det 15 km med bra känsla trots att det på mitt schema stod alternativ träning på gymmet.

Gällande träningen är ändå det mesta positivt just nu. Jag känner verkligen att jag är på gång just nu. Även om tempopassen på löpband inte nödvändigtvis säger så mycket, så är det ändå en indikation på att formen är ovanligt bra för året. På måndagen körde jag ett tempopass på 15 km på 52:50, vilket blir drygt 17 km/h över hela sträckan. Igår blev det ännu 10 km på 34:20, vilket blir nästan 17,5 km/h.

Även om dessa tider i sig börjar vara i klass med de tider som jag körde inför Rotterdam Marathon, så är det ändå återhämtningen och utomhuslöpningen som jag är mest nöjd med just nu. Jag brukar alltså köra den återhämtande träningen mellan de tuffa kvalitetspassen utomhus och under dessa har det känts riktigt bra den senaste tiden. Det är klart att man alltid är riktigt slutkörd efter kvalitetspassen. Det skall man vara. Men att man ändå, trots tröttheten, har en hyfsad löpkänsla ger ytterligare självförtroende och en tro på att tävlingsformen faktiskt är på väg.

Jag stressar dock inte, trots att det kanske ser ut så på de farter jag kör. Faktum är att jag har en väldigt blygsam mängd för tillfället och försöker få in några pass med alternativ träning varje vecka. Med andra ord är det ”all in” på kvalitativa pass och mindre fokus på ”kilometertuggande”. Det känns nämligen som att jag har tillräckligt med mängd med mig från sommaren för att ha en grund att bygga vidare på. Nu handlar det om att komma igång med tävlingarna då jag är redo för detta.

Att vi inte ens kommit till vintern ännu har faktiskt mindre betydelse. Om det känns som att tävlingsformen är inne ser jag helt enkelt till att hitta ett lämpligt lopp utomlands. Det återstår dock ännu att på allvar ta itu med långpassen innan jag är i form för något maraton. Om det skulle visa sig att även dessa flyter på till förnöjelse kan jag tänka mig att Barcelona Marathon i början av mars kunde vara något att satsa på.

Men ännu återstår det som sagt en hel del träning innan jag ens behöver fundera på detta. För tillfället njuter jag helt och hållet av att det känns så roligt med löpning igen. Det är få saker som ger så mycket glädje som att känna att man återfått sin kamplust och flyt i löpsteget igen.

Jag hoppas att jag i nästa år vid samma tidpunkt kan se tillbaka på en lyckad säsong. En skadefri säsong med massor av tävlingar och framförallt glädje i löpningen.

Ibland saknar man ju bollandet på hemgården i Lepplax och även fotbollen i sig. I samband med att jag kollade igenom lite gamla bilder började jag även fundera på vad man i dagens läge skulle göra på ett så kallat Cooper Test, som ju går ut på att man springer så långt man hinner på 12 minuter. Det var nämligen ett rätt så vanligt konditionstest när jag var yngre, kanske inte så mycket i fotboll, där var det mest 3-kilometerstest och beep-test det handlade om.

Mitt nuvarande rekord lyder på 3600 meter och det var också mitt senaste försök i Cooper testet, som jag gjorde som 19-åring i armén. Då med så kallad ”smurffipuku” och Karhu-länkskor med slät botten. Jag minns att jag hängde bakom en elitorienterare och tänkte att honom släpper jag aldrig envis som jag var. Jag var ju snabb som yngre och hade också bevisligen bra kondition för att vara en fotbollsspelare, men frågan är ju vad jag skulle prestera i dagens läge? Snabbheten ligger inte alls på samma nivå längre, men istället är ju inte 12 minuter löpning så lång tid som det kändes vid den tidpunkten. Med andra ord har uthålligheten förbättrats avsevärt.

Kanske man borde göra ett test ännu i vinter? 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *