Formen var relativt bra och det därför var jag vid rätt gott mod när vi begav oss iväg till Jyväskylä på fredag för maratonloppet som ägde rum på lördag. Det är nästan omöjligt att veta i vilken form man är inför ett lopp. Inte ens på uppvärmningen brukar det ens kännas speciellt bra, utan det är först när startskottet går som man får vissa indikationer på hur formen är.
Ifall formen är riktigt usel veckorna innan vet man det naturligtvis och då är det i regel onödigt att göra några rekordförsök. Nu hade jag gjort de tider jag skulle på träningarna och därför fanns det inte någon orsak att vara speciellt pessimistisk, även om förberedelserna veckorna innan inte var de bästa med mycket stress och dåligt fokus.
Till skillnad från hur det var natten innan Rotterdam Marathon sov jag som en prins natten inför detta maratonlopp. Jag fick även en bra känsla av själva evenemanget innan loppet eftersom det mesta runt loppet fungerade perfekt. Maratonloppen i Finland är alltid små tillställningar, så det är sällan någon stress att komma sig till start och ifall det ens finns ett minimiantal toaletter brukar det mesta fungera smärtfritt. Startområdet var också mycket vackert och det gjorde att känslan var på topp inför starten.
Det var aningen varmt för ett maraton på lördagen, men eftersom jag inte är speciellt känslig för värme var jag inte speciellt orolig för detta. Den goda känslan höll i sig några kilometer in i loppet. Jag hade bra flyt i steget och kunde avslappnat springa i en fart som med god marginal låg under min målfart på 3:54 min./km.
Man kan säga att mina förhoppningar om ett nytt personbästa höll i sig under nästan hela det första varvet. Det var då jag passerat den tredje branta backen under samma varv som det började sjunka in att detta inte var någon banprofil som man sätter något personbästa på. Eftersom man under maratonloppet skulle varva samma bana fyra gånger visste man ju exakt vad som väntade följande drygt 30 kilometrar.
Jag vet inte exakt när jag gjorde beslutet att avbryta loppet, men jag skulle tro att det var rätt tidigt i loppet. Med alla backarna var det nästan omöjligt att få något flyt i löpningen. Jag gillar nämligen när banprofilen är hyfsat flack, så att man kan koppla av och bara låta det rulla på. Stockholm Marathon är faktiskt rena “barnleken” i jämförelse även om också den banprofilen sägs vara rätt krävande. Jag hade hela tiden en känsla av att jag behövde kämpa onödigt mycket för att ha realistiska chanser att hålla hela sträckan i min önskade fart på 3:54 min./km.
Sedan jag gjort mitt beslut om att avbryta fanns bara ett beslut kvar att göra. När skulle jag göra det? Eftersom jag samtidigt gjorde beslutet att flytta fram mitt nästa maratonlopp till Vanda 10:e oktober behövde jag göra loppet till en bra genomkörare. Det behövde alltså bli nästan lika långt som de långpass jag brukar köra på lördagarna.
Jag beslöt mig för tre varv och att jag skulle köra de första två varven, dvs. ett halvmaraton i mitt önskade maratontempo för att sedan sakta ner farten till normalt långpasstempo. Så blev det också. Jag varvade de första två varven med en snittfart på precis 3:54 min./km och efter det drog jag ner på tempot rejält och höll mig på tider mellan 4:10-4:20 min./km.
Det är aldrig roligt att avbryta ett lopp, men i detta fall kändes det faktiskt inte så farligt eftersom jag hade en klar plan som låg som grund för beslutet. Eftersom Vanda Maraton varit det lopp som jag ursprungligen tänkt satsa på i mitt rekordförsök kändes det faktiskt rätt bra att ha vettet att inte fullfölja detta lopp. Av erfarenhet vet jag ju hur otroligt länge det tar att återhämta sig från ett helt maraton. Ifall jag fullföljt loppet skulle jag samtidigt ha förstört mina chanser att göra bra ifrån mig i Vanda eftersom jag knappast skulle ha kunnat förbereda mig alls inför loppet.
Nu är det alltså bara att köra igång med träningen igen. Det återstår nämligen endast två veckor av tuff träning innan det igen är dags att påbörja formtoppningen.
Strax efter att jag avbröt loppet vid 32 km. Inte speciellt besviken trots allt.
Min cigarrdebut fick flyttas fram med en månad. Men efter Vanda Maraton blir det av oavsett hur det går.
På söndagen tillät jag mig att frossa hela dagen med god mat och filmer. Men frossandet fick avslutas i och med den dagen eftersom det är dags att återgå till träningen nu igen.
